Modemstress och kärlek

Deeet gåååååår sååå lååångsamt. Men bättre än inget internet alls i alla fall. Kommer knappt åt att läsa era bloggar, än mindre lämna kommentarer Men misströsta icke:) Jag har inte glömt er..

Har suttit med gamla tentor och blivit arg över att han tar upp en fråga som omnämns i förbifarten med en mening i sista stycket i något kapitel. För fan Esa. SKÄRPNING! Hittade tentan jag skrev i påskas och jag var ju inte helt ute och cyklade i alla fall. Det finns hopp. Om jag får bättre kläm på polymerdelen vill säga.

Resten av livet då... Ibland känner jag verkligt hopp inför framtiden och att allt kommer gå bra och att det här kommer jag klara. Och ibland får jag sån jävla ångest inför den kommande hösten att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det kan faktiskt bli hur hemskt och ensamt som helst. Jag försöker att tänka positivt Men ibland är det svårt.

En av dom bra sakerna med allt det här eländet är att jag verkligen förstått hur många människor det är som tycker om mig och vill mig allt bra som finns. Det gör mig varm ända innerst inne bara jag tänker på det. Jag är däremot alldeles för dålig på att anförtro mig åt mina vänner och min familj. Det känns snålt från min sida men det beror väl på hur jag är som person helt enkelt. Jag borde hur som lita mer på er. Lita på att ni vill lyssna och att ni bryr er. För det vet jag ju att ni gör.

Det är i alla fall skönt att vara hemma lite. Jag tycker om min m&p.